Bakgrund till Edward Finnigans upprättelse

Dödsstraffet återinfördes i USA 1977. Sedan dess (räknat 16 april 2007) har där
901 människor avrättats med giftinjektion,
153 människor avrättats i elektriska stolen,
11 människor avrättats i gaskammare,
3 människor avrättats genom hängning
och
2 människor avrättats av exekutionspatrull.

Men straff minskar inte kriminalitet. En lösning lite för enkel, nästan charmigt naiv. För ett samhälle som formar människor som begår grova brott måste anstränga sig rätt mycket mer, straff i kombination med verkliga brottsförebyggande åtgärder. Ingen undersökning gjord någonstans i världen har visat att dödsstraffet har en avskräckande effekt, dvs minskar kriminalitet. En människa på väg att begå ett grovt, oåterkalleligt brott analyserar inte just då straffsatsen, han eller hon slåss mot andra processer. Låt oss ta USA:s grannland Kanada som exempel, ett föregångsland i världen på hur kriminalitet bekämpas, ett land som också Sverige sneglar på, lånar tankar ifrån.
1975 begicks här 3,09 mord per 100 000 invånare.
Året efter, 1976, avskaffade Kanada dödsstraffet och valde således motsatt väg jämfört med det stora grannlandet genom att i stället kombinera straff med andra, verkliga brottsförebyggande åtgärder.
Effekten blev omedelbar.
1980 begicks 2,41 mord per 100 000 invånare.
2003 begicks 1,73 mord per 100 000 invånare.
Tjugosju år efter det att Kanada avskaffade dödsstraffet hade antalet mord minskat med fyrtiofyra procent.

Modern DNA-teknik har för alltid förändrat brottsutredarnas och domstolarnas arbete. Vid äldre rättsfall – där inte denna metod användes – har i vissa fall bevisning funnits kvar som senare kunnat prövas igen. DNA-tester har varit avgörande för många av de 123 dödsdömda personer som frigivits från amerikanska fängelser sedan 1973, flera av dem med redan fastställd dag för avrättning.

Därför är dödsstraffet omöjligt. Därför valde vi att placera det i thrillerns form såsom vi gör när samhället tränger sig på.
Men vi gjorde det också av helt andra skäl.
Edward Finnigans upprättelse handlar egentligen om primitiva drivkrafter. Om den enskilda människans behov av hämnd, av upprättelse, om övertygelsen om att straff – och dödsstraffet är ju förvisso det yttersta straffet – ger just det.
Det verkar ju så enkelt.
Den som skadar är ond, den som skadas är god.
Vill du fortsätta att tro det, slå igen boken, läs inte det Börge skriver nedan.

Börge:
Jag har begått många brott: misshandel, stöld, bedrägerier och inbrott. Som gärningsman skapade jag många brottsoffer men jag funderade sällan över dem; hur de såg ut, vad de tänkte och kände inför det brott de blivit utsatta för. Mina brottsoffer var ansiktslösa, själlösa. Jag hade aldrig sett dem, kände dem inte. Alltså fanns de inte. Brist på empati, visst, men som gärningsman har du ingen nytta av att kunna känna empati.
Jag har också blivit utsatt för många brott. Jag har blivit misshandlad, bestulen och lurad. Som barn blev jag utsatt för ett flertal sexuella övergrepp och som brottsoffer funderade jag mycket över dem som kränkt mig. Hur de såg ut, vad de tänkte. De var inte ansiktslösa eller själlösa. Jag hade sett dem. Alltså fanns de. Då kunde jag känna empati – för mig själv.
De gånger jag visste vem gärningsmannen som kränkt mig var, då hämnades jag. Den rätten var min och den var njutbar, men den gav mig aldrig upprättelse. Trots hämnden jag tog kände jag mig fortfarande kränkt, rädd och förödmjukad. Jag fick ett antal tillfällen att hämnas under åren men känslan av att vara kränkt, rädd och förödmjukad levde kvar även efter hämnden.
Men jag fick aldrig hämnas det som jag helst av allt skulle ha velat hämnas: de sexuella övergrepp som jag blev utsatt för som barn.
Efterspelet till dessa övergrepp var att jag själv blev kriminell när jag blev äldre. Jag – bokstavligt talat – slogs för min egen upprättelse under många år. Mitt beteende fick stora konsekvenser, bl a fick jag sitta i fängelse några gånger. Vilket var riktigt eftersom jag anser att förövare skall få ta konsekvenserna av vad de gjort. Men mina brottsoffer fick aldrig upprättelse. De fick se mig åka i fängelse. De fick hämnd, men de fick aldrig upprättelse.
Jag förstår inte att när man idag pratar om att man ska ha strängare straff för olika brott så motiverar man det med att det är viktigt för brottsoffrets upprättelse.
Upprättelse har idag blivit synonymt med hämnd. Ju längre straff brottslingen får desto bättre upprättelse för brottsoffret… Upprättelse – eller Återupprättelse som det egentligen heter – handlar om att bli trodd på och att återupprättas i sina känslor.
För er som exempelvis drabbats av inbrott vet att tjyven inte bara stal ert lösöre. Han eller hon tog något annat från er också. Tryggheten.
När jag blev sexuellt utnyttjad som barn så tog förövarna ifrån mig min tillit, jag blev ångestladdad, min självkänsla försvann. Senare kom självmordstankar. Jag skulle ha velat ha mina goda känslor tillbaka. De känslor jag hade innan jag blev utnyttjad. Många gånger hellre att jag fick de känslorna tillbaks än att mina förövare fick ett strängt straff.

Anders:
Jag arbetade femton år på Sveriges Television.
Tio år på nyhetsredaktionerna Rapport och Aktuellt som reporter och nyhetschef innan jag startade det dagliga nyhetsprogrammet Kulturnyheterna och var dess chef de fyra första åren. I arbetet som reporter på Rapport och Aktuellt producerade jag ett stort antal ambitiösa, långa reportage om trafficking, om kvinnomisshandel, om sexualbrott, om brottsoffer, om det som blev mina ämnen. På bästa sändningstid, miljonpublik varje gång, du har sannolikt sett något eller några av dem.
Men du minns det inte.
Och det är nog just det som detta gemensamma författarskap handlar om för mig, det var det som var min ingång, att kunna berätta, skildra samhället, nå fram i en annan form. Att producera reportage i tv blev som att skriva i sand. Jag nådde hem till era vardagsrum men innehållet försvann genast det studsat mot era väggar. Så är det ofta med nyhetssändningar. Allt det där som verkar så viktigt medan du ser det. Men vad minns du egentligen, efteråt? Prova nästa gång du ser en nyhetssändning, fundera under slutvinjetten, vad var det jag såg? Du minns vädret. Eftersom det ligger sist. Du minns kanske bilden av en älg som gått vilse mitt i Stockholms city eller bilden av hur det brann i en byggnad. Resten är något slags viktighet för stunden som upplöses när livet tar vid. Det här, att skriva thrillers, kriminalromaner som ska underhålla och roa men också ge en liten skärva information om ett samhälle, kunskap om en verklighet de flesta inte känner till, det är för mig ett så mycket mer intressant sätt att kommunicera. Det är som om det är lättare att vara öppen när den verklighet jag inte vill ta del av blandas med lite ljug, det där som är romanens förutsättning.

Jag träffade Börge första gången vid ett reportage när jag arbetade som nyhetschef på Aktuellt, sedan igen när jag gjorde en dokumentärfilm om den brottsförebyggande organisationen Kriminellas Revansch I Samhället, KRIS, som Börge var med och grundade.
Jag var då själv övervakare åt tungt kriminellt belastade och hade länge saknat världen mellan fängelse och verklighet. Kriminellas Revansch I Samhället blev den länken, tog emot vid grinden vid den svåra mucken som följer lång tid innanför murarna, visade att det finns andra alternativ än att gå tillbaka till bekant, destruktiv miljö.
Filmen spelades in under ett år, kom att heta Lås in dom och visades på tv-kanaler i Europa. Det är ungefär i den stunden man som journalist brukar säga hej då och skynda till nästa reportage. Men Börge och jag gillade varandra. Vi fortsatte att träffas, en fika, en fika till. Våra samtal då och våra samtal idag nästan tio år senare kretsade och kretsar fortfarande kring vårt gemensamma intresse kriminalvård, kring brott, kring straff, kring brottsoffer – alltså kränkningar och konsekvensen av kränkningar – alltså den enskilda människans behov av upprättelse. Tankar som tematiskt präglat våra tre första böcker.

Vi började med att skriva Odjuret.
Och där blev det där livslånga förbannade spöket som Börge just berättade om, det som varje kränkt barn bär med sig, slåss emot, försöker hålla borta, den första förutsättningen för skrivandet – vi vet hur det känns, vi har rätt att formulera det.
Vi är båda föräldrar, jag har en sjuttonårig son, Börge har en sjuttonårig dotter. Den andra förutsättningen för skrivandet. Vi kunde enas i och förstå och föreställa oss en pappas sorg, hat, ilska när ett barn skändas såsom barnet i den här berättelsen skändas.
Vi formulerade en fråga

”Hur långt får en förälder gå för att skydda sitt barns liv?”

och skrev sedan om en pappa som tänkte och genomförde det jag så många gånger själv hade tänkt, som Börge så många gånger hade tänkt, som sannolikt de flesta föräldrar någongång tänkt: om någon tar sig rätten att kränka mitt barn kommer jag, men bara då, bara den enda gången, att gå över gränsen, jag kommer att slå tillbaka, jag kommer att hämnas.
Vi skrev helt enkelt en bok om människans behov av upprättelse.

Vi fortsatte med Box 21.
En historia om vanliga lägenheter i vanliga svenska hyreshus, hus ungefär som det jag själv bor i, kanske som det du bor i. Men till den här lägenheten, till det här huset förs unga kvinnor mot sin vilja som slavar, traffickingoffer i en gisslansituation, unga kvinnor som köps och knullas eftersom svenska män vill ha det så, vill betala för det, unga flickor som bokförs i kalkylprogram som produkter man kan konsumera, betala för, slita ut, köpa ny.
Box 21:s huvudhistoria kretsar kring två sådana unga kvinnor, Lydia och Alena, tvångsprostituerade och inlåsta i en lägenhet lever de i det våld, det slaveri, den verklighet som är traffickingoffrets. Men till box 21, en helt vanlig förvaringsbox på Centralstationen i Stockholm, formar de sin mentala flykt, den enda plats som bara är deras utanför den lägenhet de varje dag inlåsta tvingas ta emot åtta, tio, tolv män, den enda plats deras hallickar, deras torskar inte känner till och som därför är hopp, ett symboliskt hopp om att någongång någonstans kunna leva ett annat liv bortom det här. I boxen finns också deras hämnd, författare kan ju göra så i romaner, placera ut hopp när det behövs, en hämnd på de människor som utnyttjar dem.
Mycket är verklighetsbaserat, vi arbetar så, men mycket är också – återigen romanens förutsättning – fiktion. Och när vi som författare låter bokens två kvinnor göra uppror, de tar inte mer skit, de slår tillbaka mer eller mindre framgångsrikt, tar vi också ett tydligt steg bort från verkligheten eftersom en kvinna i människohandel aldrig tar sig ut på egen hand.
Så – precis som i den första boken Odjuret – är Box 21 en bok om människans längtan efter upprättelse.

Nu, med tredje boken, valde vi att gå hela vägen.
En thriller som kretsar kring begreppet hämnd och hur det påverkar människor.
Om Edward Finnigan och hans livslånga kamp för upprättelse, den sorg han burit sedan hans enda dotter mördades arton år tidigare, det hat som blivit hans enda känsla, den förlösning han är övertygad om att han ska få i det ögonblick gärningsmannen straffas. För i Edward Finnigans värld är ju det upprättelse, straffet, och om bara gärningsmannen straffas är han säker på att också sorgen och hatet som lagt sig som en hinna över livet ska försvinna, han ska kunna älska sin fru igen, han ska kunna leva igen.
Men som du nu vet upptäckte han, precis som Börge upptäckte, precis som Börges brottsoffer upptäckte, att hämnd inte räcker för en människa som försöker gå vidare efter ett brott, att sorg och hat inte upphör i den stund gärningsmannen straffas.
Det vet ju också pappan i boken Odjuret, han som slår tillbaka mot den man som skändat hans dotter.
Det vet ju också Lydia, en av de två tvångsprostituerade kvinnorna i boken Box 21, hon som klär av sin hallick naken innan hon skjuter ihjäl honom.
De vet nu alla tre att det behövs mer än hämnd för att bearbeta konsekvenser av ett brott.

Börge:
Jag har begått många brott. Jag har blivit utsatt för många brott. Jag var både gärningsman och brottsoffer. Var jag då god eller var jag ond?
Som gärningsman var jag den onde. Jag var demonen, den dåliga människan. Han som skulle bespottas. Han som alla retoriska politiker skulle plocka väljarröster på.
Som brottsoffer blev jag istället den som drabbats av ett brott, offret som alla kunde känna empati för, den gode som drabbats av ondskan. Samma tematik har vi försökt att beskriva i Edward Finnigans upprättelse. Vem är ond, vem är god? Vem har rätt, vem har fel. Vem är gärningsman och vem är brottsoffer eller är de både och?
Det är vad Edward Finnigans upprättelse handlar om. Upprättelse, brottsoffer, hämnd och gärningsmän.

Anders:
Hämnd är något du tar.
Upprättelse, däremot, något du får.

Rent teoretiskt borde ju det där med upprättelse mellan människor vara så enkelt. Förövaren ber sitt offer om ursäkt. Men i verkligheten fungerar det inte så. Eftersom förövaren och offret i princip alltid har olika versioner av vad som hände och vem som gjorde vad, de har var sin upplevelse.

Så i verkligheten blir det alltså betydligt mer komplicerat. I verkligheten reduceras ordet upprättelse av svenska och internationella politiker till ytterligare ett av alla dessa modeord som kastas till sådana som jag – journalister – ett sådant där tomt ord jag förväntas skriva ner och föra vidare eftersom det låter så jävla bra.
Det finns en hel del andra sådana formuleringar när det handlar om just kriminalvård, ett av de tidiga hårdare-tag, ett av de färskare superfängelser, du vet, de senaste årens universallösning för att undvika framtida rymningar. Andra ord som – precis som upprättelse – listiga politiker formulerar, slänger fram och gömmer sig bakom genast det handlar om kriminalvård eftersom det är så mycket enklare än att tala om innehållet. Innehållet i brottsförebyggande åtgärder. Det vill säga innehållet i det som skulle minska antalet som återfaller i brott. Det vill säga innehållet i det som i förlängningen skulle minska antalet brottsoffer som behöver upprättelse.
Vi måste lära oss att ducka när de där orden kommer, att kräva mer, riktig kriminalvårdspolitik, bortom slagord, med innehåll.

Förra året registrerades i Sverige 196 970 anmälningar mot Brottsbalkens kapitel 3–7, det som kallas brott mot person.
Varje enskild dag förlorade alltså ytterligare 539 människor sin tillit.
Ska de göra som Börge och Odjuret-pappan och Box 21-Lydia och Edward Finnigan – hämnas?
Ska de hoppas på att ett långt straff är detsamma som inre frid?
Eller ska de få riktig hjälp för att orka gå vidare?

Hämnd är något du tar.
Upprättelse, däremot, något du får.