Familje-Tetris i Bromma
Det är precis här, mitt i vardagsröran, som krönikorna tar form.
Och den som läst Martina Haags tidigare krönikesamlingar Hemma hos Martina och Martina-koden kommer att känna igen sig.
– Den första handlade mycket om bebischocken och den andra om att få till en karriär. Fånge i Hundpalatset är mer om hur man får ihop hela familjelivet.
Familjelivet består av maken Erik, barnen Jackson, 13, Lucia, 11, Dino, 6, och Diana, 2.
Och så djuren så klart. Martina Haag ägnar delar av boken åt att återge den pågående invasionen i villan. Där bor just nu slagskämpen Törnrosa, en orädd katt som gärna fajtas med jakthundarna Hjortfot och Pimme. De har i sin tur precis lärt sig att ställa sig ovanpå varandra för att nå upp till köksbänken där frukostfrallorna ligger.
Men det är inte slut där. Långt därifrån.
– Nu är det tjat om en hamster. Och en guldfisk. Erik lade armen om mig och pratade om en get häromdan. En get! Förstår du! Vi hade faktiskt en igelkottsunge ett tag också. Den fick kattmat och blev helt orädd.
Åter till familjepusslet. Eller nej, förresten. Familje-Tetris är ett mycket mer passande ord, enligt Martina Haag.
– Pussel låter ju som något man gör i lugn och ro till en kopp örtte. I Tetris är det jättejättebråttom och det trillar ner mer och mer och skyndar du dig inte och lägger allt rätt så sprängs till slut hela rutan. Så känns det.
Men det blir också mycket tillbakablickar.
– Jag brukar ofta bli lite mer svart i mina tonårstexter. Man måste blanda hallonbåtar och lakritsbåtar, annars blir det inget djup alls. Men det blir också roligare om det är lite sorgligt.
Att skriva om tonårsperioden är ett sätt att läka sig själv som vuxen, tror Martina Haag.
– Allt jag håller på med är ett slags offentlig terapi. Jag har pensionsförsäkring, företag och är fyrabarnsmamma med karriär, men under ytan är jag fortfarande tonårsbruden, jag har så jättenära till henne. Det är därför det är så roligt att skriva om tonårstiden.
Många känner igen sig i dina texter. Får du mycket reaktioner?
– Ja, folk mejlar och kommer fram och säger att det är som om jag varit hemma hos dem och tjyvlyssnat och att de skrattat högt på bussen när de läst någon av mina böcker. Varje krönika är ett litet stycke liv, skrivet med stor precision och exakthet.
Vad hade du blivit om du inte hamnat där du är nu?
– Jag vet inte. Jag trodde ju inte att jag skulle bli författare heller, jag har inte gått nån skrivskola och lärt mig hur man gör. Men jag är väldigt glad att jag är författare, det är lite som att leka. Fast man får betalt för det.
Hon tystnar en stund och säger sedan.
– Samtidigt är det logiskt att det blivit som det blivit. Om jag inte hade harvat med min skådiskarriär som aldrig fick det där sköna genombrottet, om jag inte vuxit upp på Lidingö med panka föräldrar eller varit singeltjej skitlänge innan jag träffade Erik – då hade jag ju inte haft något att skriva om eller fått bokkontrakt. Jag är som ett självgående ekosystem, som hela tiden fylls på.