Författaren berättar

Liza Marklund om bakgrunden till Birkarlen

Jag är född i Piteå i nordligaste Sverige. Hösten 2010 var jag föremål för Svt:s släktforskningsprogram ”Vem tror du att du är?”. Min släkt kommer från Piteå sedan åtminstone femhundra år, kanske uppåt det dubbla. De var birkarlar, fick jag veta. Jag visste inte vad det var.

Så effektivt har kronan lyckats utradera dem från historien att inte ens vi, deras efterlevande, känner till dem. Gustav Vasa bestämde sig för att kontrollera dem. Hans son, Karl IX, förbjöd dem med hot om dödsstraff.

Fast birkarlarna levde inte isolerade i någon vildmark, tvärtom. De påverkade i högsta grad sin egen samtid. Andreas Nicolai, min anfader, reste långväga, verkade vid hovet, var indragen i ständiga konflikter och fattade beslut som påverkar oss alla än idag.

Den här tiden, övergången mellan senmedeltid och renässans, är i stora delar är höljd i dimmor och dunkel.

Min roman är byggd av skuggor och fragment, på noteringar i Riksarkivet och i kungliga biografier, krönikor om Gustav Vasa och hans söner, fakta om Norrbottens historia, doktorsavhandlingar om fogdeväsendet, Erik XIV:s domar i Höga Nämnden, böcker om samernas matvanor, Martin Luthers liv och tankar, katolicismens väg i Sverige efter reformationen…

Jag har aldrig gjort något liknande, och jag har inte hittat någon annan som har gjort det heller. Birkarlarnas historia har varit undangömd, bortglömd och oberättad.

– Liza Marklund, augusti 2026

Fakta om birkarlarna

Birkarlarna var en maktelit som kontrollerade nordligaste Europa under hela medeltiden, från yngre järnåldern till Gustav Vasas sista år. Under flera hundra år har deras existens varit föremål för myter och propaganda. Men de senaste tio åren har bilden kring deras historia klarnat.

Docent Ingela Bergman och professor Lars-Erik Edlund har analyserat deras roll, liksom de finska forskarna Risto Nurmi, Jari-Matti Kuusela och Ville Hakamäki.

Svar nej. De var inte utskickade någonstans ifrån alls. De uppstod som ett lokalt fenomen, sprunget ur de nordiska förhållandena under yngre järnåldern. Samhällssystemet var sammanflätat med den samiska kulturen, inte importerat från någon jordbruksbygd, varken söderifrån eller österifrån.

Frågan är befogad. Nordlanden har traditionellt betraktats som ett område som koloniserades söderifrån, eller möjligen österifrån, och människorna som bodde där förtrycktes och underordnades.
Det är helt fel, skriver de finska forskarna i artikeln ”Swedenization of the North – the early medieval Swedish northern expansion and the emergence of the Birkarls”.

Människorna i norr trängdes inte undan av några mäktiga grupper utifrån.
Nordlanden hade, från järnåldern och framåt, ett välorganiserat samhälle med specialiserad handel och ekonomi. Det kretsade runt ett par centralorter, varav Gamla Kyrkbyn i Långnäs vid Piteälven (mitt emot Öjebyn) var en.
Nordlanden var rika på naturresurser: Skinn, lax, tjära, virke – alltsammans hårdvaluta längre söderut. Handeln var stor och internationell, och den kontrollerades av birkarlarna. De blev samhällets elit: satt som mellanhänder mellan samerna, folket i inlandet och sjöfararna som kom söderifrån för att köpa varorna.

På 1300-talet förhandlade svenska kronan fram en gemensam överenskommelse med birkarlarna, där de fick svenska kungens välsignelse att fortsätta som förut, mot en mycket modest summa skatt.

Det är fortfarande ett mysterium. En teori är att de kom från Birkala i Finland. En annan att det har med Birka i Mälaren att göra. En tredje att ordet syftar på ”birk” som ska betyda handel, eller möjligen bäver. Ryskans birka betyder karvstock, ett sorts kreditsystem. Ingen vet.

Enligt Ingela Bergman och Lars-Erik Edlund är detta en spridd myt som skapades av svenska kronan på 1600-talet som ren propaganda. Sanningen var antagligen den motsatta.

Birkarlarna fungerade som ombud. Varje birkarl hade ansvar för och kontakt med en grupp samer, och förmedlade på det sättet samernas varor till handlarna söderifrån. Deras kulturer skilde sig inte särskilt mycket åt, samiska kvinnor gifte sig med birkarlar. Det hade inte varit möjligt för birkarlarna att upprätthålla sådana kontakter med tvång och grymhet. Deras roll byggde på förtroende och ömsesidighet.

Vissa birkarlsläkter byggde onekligen upp stora förmögenheter, så något kanske det ligger i det där med girigheten…

Flera källor har i efterhand beskrivit dem som ”frälse” (dvs medeltidsadel), men det stämmer inte riktigt. Någon motsvarighet till birkarlarna fanns inte i det svenska samhällssystemet. Inget stånd eller grupp hade både total ekonomisk och administrativ kontroll i Sverige på samma sätt som birkarlarna. De var alltså inte fogdar, frälse eller borgare, utan allt på en gång.

I Sverige kunde vilken bonde som helst bli frälse om han höll kungen med häst och rustad ryttare. Det egentliga adlandet hade inte heller kommit igång på medeltiden, när birkarlarna verkade. Riddarhuset grundades år 1626, när birkarlarna redan var förbjuda med hot som dödsstraff. Dock var det ganska vanligt att birkarlarnas efterlevande adlades. Ett par av Andreas Nicolais barnbarn adlades exempelvis.

Flera källor har i efterhand beskrivit dem som ”frälse” (dvs medeltidsadel), men det stämmer inte riktigt. Någon motsvarighet till birkarlarna fanns inte i det svenska samhällssystemet. Inget stånd eller grupp hade både total ekonomisk och administrativ kontroll i Sverige på samma sätt som birkarlarna. De var alltså inte fogdar, frälse eller borgare, utan allt på en gång. I Sverige kunde vilken bonde som helst bli frälse om han höll kungen med häst och rustad ryttare.

Det egentliga adlandet hade inte heller kommit igång på medeltiden, när birkarlarna verkade. Riddarhuset grundades år 1626, när birkarlarna redan var förbjuda med hot som dödsstraff. Dock var det ganska vanligt att birkarlarnas efterlevande adlades. Ett par av Andreas Nicolais barnbarn adlades exempelvis.

Det här är riktigt intressant. Samtidigt som birkarlarna förbjöds vid sekelskiftet år 1600 så hade det uppstått ett annat maktvakuum i samhället: inom den nya, lutheranska kyrkan. Uppsala möte år 1593, där katolicismen formellt avskaffades och Sverige blev stenhårt lutheranskt, leddes av Nicolaus Olai Bothniensis, Andreas Nicolais brorson.

Bothniensis valdes senare till ärkebiskop. Det var ingen slump, enligt författaren Lars Stiernman. Han har framfört teorin att svenska kyrkan togs över av tre birkarlsfamiljer: Rhen Bothniensis från Piteå, Bure från Skellefteå och Grubb från Umeå. Dessa birkarlssläkter kom att tillsätta samtliga ärkebiskopar, via sina sönder och svärsöner, i flera hundra år. ”De få undantagen beror på regeringsingripanden och liknande,” skriver Lars Stiernman. Den sista ärkebiskopen från Bureätten, Uno von Troil, dog år 1803.

Frågor och svar om Birkarlen

Spoilervarning!! Här avslöjas fakta som rör handlingen i romanen. Läs vidare på egen risk!

Birkarlen är en roman som vilar på historisk grund. De politiska händelserna har inträffat och är någorlunda sanningsenligt beskrivna. Själva berättelsen är gestaltad och bygger på de fragment kring handlingens karaktärer som idag återfinns i olika dokument och arkiv.

Berättelsen är inspirerad av faktiska personer och händelser som finns dokumenterade i historiska arkiv.

Ja. Hans liv och gärning är väl belagd i källor som finns kvar idag. Han nämns i en rad dokument i Riksarkivets samlingar. Det existerar minst ett dokument, skrivet, undertecknat och signerat med sigill av honom själv.

Han föddes antagligen år 1520. Var son till birkarlen Nils Olofsson på gården Hamnen 23 i Öjebyn, Piteå, och sonson till ”gamle Olof”. Hans mor hette Sigrid och var från Stockholm. Han hade två yngre bröder: Olof och Erik.

År 1554 var han kaplan hos mäster Aron i Luleå. De följande fem åren var han ”capillan” – hovkaplan – hos Gustav Vasa i Stockholm.

Detta framgår av dokument som finns bevarade i historiska arkiv.
Han var gift med en kvinna med initialerna MJD, också hon från Stockholm. Det framgår av en arvstvist på 1590-talet.

Deras förste son, Nils, föddes år 1557, deras andre, Anders, år 1560. Mest troligt hade de två döttrar också. Detta sammantaget (hustrus hemort, tiden för första barnets födelse) gör det troligt att Andreas träffade sin hustru vid hovet.

Det är möjligt. Andreas var, såvitt jag kunnat hitta, aldrig inskriven vid något universitet. Jag har letat i matriklar och korresponderat med samtliga nordtyska universitet som existerade på 1530-talet. (Sverige hade inga.) Uppsala universitet var nedlagt, men utbildade, i någon mån, präster. Några register finns dock inte kvar. Om han gick där så finns det inte nedtecknat.

Detta är dock klarlagt:
Eftersom Andreas Nicolai innehade avancerade tjänster som hovkaplan, kyrkoherde och prost (”distriktschef” och ärkebiskopens representant i norra Sverige och norra Finland) så måste han ha varit prästvigd. Alltså var han teologiskt studerad och talade och skrev latin.

Vi vet att han byggde Norrlands första sågkvarn, en högteknologisk konstruktion som han måste ha arbetat med och lärt sig hantera och konstruera någonstans. Den enda plats jag har hittat där han, rimligtvis, kunde ha lärt sig båda dessa färdigheter är just Vadstena kloster.

Insikten gav mig inledningsvis rätt ordentlig huvudbry. Hur i all sin dar skulle jag lyckas placera en ung man från nordligaste norr på Sveriges mest förnäma, teologiska institution?

Först och främst, det var tusen kilometer mellan Piteå och Vadstena.
Och det var inte bara att åka dit och knacka på. De som välkomnades till klostret var idel adel, kungligheter och andra Viktiga Personer med solida klosterkontakter. Om Andreas Nicolaj studerat där så MÅSTE det ha funnits en koppling mellan klostret och birkarlarna, och – håll i er nu! – det gjorde det!

Det var Vadstena kloster som hade rättigheterna till laxfisket i Piteälven! De fick dem redan på 1300-talet.

Och vilka var det som var överhetens kontaktpersoner i norr? Birkarlarna.
Där finns alltså en tydlig koppling mellan Andreas Nicolai och Vadstena kloster. (Även om man hittar på så blir det bättre om påhittet är rimligt.)

Efter reformationen år 1527 fördes ingen dokumentation över lekbröderna i Vadstena. Även om han var där så antecknades det inte. År 1544, då hans far och bror drev ett rättsfall i Stockholm mot kyrkoherden Johannis, fanns Andreas inte med i bilden. Han måste alltså ha varit någon helt annanstans än i Piteå under 1540-talet.

Dessutom var det uttryckligen sagt att de som var lekbröder i Vadstena under klostrets sista tid skulle utbildas. Gustav Vasa gjorde dem till läkare, präster och fogdar.

Ja. Han var hovkaplan från år 1555 till kungens död år 1560. Det är belagt, via dokument i Riksarkivet.

Efter Gustav Vasas död försvinner Andreas Nicolai från hovet. Han får inte återvända till sin gård utan skickas som präst till nordligaste Sverige och norra Finland, i Nedertorneå. Flera av männen runt kung Erik kan möjligen ha haft ett horn i sidan till honom.

Det vi vet är att fogden Lasse Olsson, kallad Björnram, var fogde i norr åren 1555-56. Av någon anledning förlorade han sin tjänst där efter bara ett år och tvingades lämna sin gård, med inventarier och allt. Vi vet också att Andreas Nicolai granskade de nordliga fogdarnas räkenskaper de där åren…

Jöran Persson måste han ha träffat under sin tid hos kung Gustav. De kom från en liknande bakgrund, anlände till hovet samtidigt, hade liknande arbetsuppgifter.

Det vi vet är att kyrkoherde Johannis, som släkten Rhen låg i strid med, stod på god fot med Erik XIV. Johannis skrev till kung Erik om de 20 ungerska Gyllen som han betalat för marken i gamla kyrkstaden och bad att få räkna dem som testamentsgåva till kung Gustav. Erik godtog hans förslag år 1561.

Ja. Skatten skulle redovisas årligen, på plats i Stockholm. Därför måste de ha haft tillgång till rejäla skutor. Dessutom hade de monopol på handeln med samerna, vilket innebar att resorna hade dubbla funktioner (skatt/handel). Armadan av norrländska bondeskutor hade ett namn: den kallades ”bottnaflottan”.

De allra flesta. Ett exempel är Anders Larsson Kråka, anfader för släkten Kråka från Sunderbyn i Luleå. Det finns olika tidpunkter för hans död, men jag har valt att utgå från den som anger hans frånfälle till 1560. Han ska ha haft en son, Per Andersson Kråka, som dog år 1555, 25 år gammal. Laurentius Jacobii var kyrkoherde i Timrå. Mats Holst tjänstgjorde vid Åbo slott, och så vidare, och så vidare. När det gäller allmogen är det generellt svårt att hitta fakta om enskilda personer.

Under senmedeltiden och en bra bit in i reformationen fanns inga kyrkböcker. Vanliga människor levde och dog utan att det dokumenterades. De skrifter som finns kvar från 1500-talet gäller hovet, adeln, de rikare borgarna, vissa militärer och de högre befattningarna inom kyrkan. Dessa utgjorde en liten del av befolkningen. Hålen är således norm, uppgifterna undantag.

Dessutom hette de dokumenterade personerna (praktiskt taget bara män) nästan samma sak allesammans: Nils, Olof, Erik, Lars, Anders, Per, Sven, Johan och Måns. Deras efternamn byggde på faderns, som också hette likadant. Alla hette alltså Nils Olofsson, Olof Nilsson, Anders Larsson, Lars Andersson och så vidare.

För att krångla till saken ytterligare så latiniserade vissa yrkesgrupper – prästerna, exempelvis – sina namn. Anders Nilsson blev Andreas Nicolai, Lasse Jacobsson blev Laurentius Jacobi och så vidare. Det gör slutsatser om händelser, konflikter och släktskap vanskliga.

Han måste ha talat svenska och latin, eftersom han var prästvigd. Det är dokumenterat att han talade flytande samiska. (Hans son Nils kom så småningom att skriva de första böckerna på samiska.)

Dessutom borde han ha talat finska, eftersom Finland låg ett par dagsturer bort och han tjänstgjorde i norra Finland under flera decennier. Han måste också ha kommit i kontakt med ryska språket, eftersom hans familj betalade skatt för sin handel med ryssarna. Förmodligen talade han också tyska, vilket var ett stort kanslispråk.

Det finns sådana uppgifter, men det är tveksamt om de är sanna. Carls Silfverstolpe skriver i Historisk tidskrift år 1881 att kung Gustav ”vredgas” på honom på grund av en försummelse gällande ett ärende till Viborg, skällt på honom för att han ”i sitt svärmeri rusat åstad” och bar ansvar för att någon skrivelse inte nått hovet.

Andra artiklar hävdar att han dömdes till döden, men istället landsförvisades, och därför hamnade hos hertig Erik i Kalmar.

Allt detta kan vara smutskastning och efterhandskonstruktioner.
Klart är att han skickades för att tjänstgöra vid hertig Eriks hov år 1557. Om det var en befordran eller en bestraffning är oklart.

Erik XIV var en renässanskung, och han agerade som en sådan. Sant är att historiker i alla tider har beskrivit honom en som förvirrad och blodtörstig maktgalning med Jöran Persson som sitt onda genius. Den bilden har nyanserats av Katarina Lindbergh Harrison i hennes biografi ”Erik XIV”, som utkom 2022. Hans Lagerberg gör sammalunda i sin nyutgivna biografi över Jöran Persson, ”En i hjärtat elak man”.

Men faktum kvarstår: Erik XIV var en våldsam man av sin tid. Detta kan definitivt vara resultatet av dåtida propaganda. Att han lät avrätta och stegla alla hertig Johans tjänare är dock klarlagt i domar i Höga Nämnden. Det gräsliga spektaklet på malmarna, med alla de döda kropparna uppspikade på hjul, är en ögonvittnesskildring signerad sekreteraren Sven Elofsson.

Sven Elofsson måste ha varit en sjusärdeles duglig kunglig sekreterare. Efter Gustav Vasas död kom han att arbeta både för kungarna Erik, Johan och Carl. När han gick i pension år 1599 lät han publicera sina minnesanteckningar, ”Paralipomena”, varifrån många intima detaljer kring kung Gustavs regim härrör.

Han skrev, exempelvis, hur han såg kung Gustav vid Vadstenabullret ”görligen tårarna af ögonen tillra honom rundeligen neder åt kindbenet”. Han har skrivit en lång och detaljerad redogörelse över Gustav Vasas sista tid i livet, och exakt vad som sades och gjordes vid kungens död.

Han beskriver alltså också hur han personligen gick och grät på malmarna då han och såg kroppsdelarna av hertig Johans män uppspända på steghjul. ”Det var ett ömkeligt spektakel att skåda, på det halshuggande och steglande, som vederfors Hertig Johans tjenare i staden och på Malmarne: jag och mången med mig kunde icke utan gråtande ögon se i.” Han var uppenbarligen en man som såg och upplevde mycket, och som såg till att dokumentera det och föra det vidare.

Ja. Den gick på norra sidan av huvudborgen, en smal korridor som gick genom slottet. Den är igenmurad idag, men man vet att den fortfarande fanns på 1520-talet. Antagligen existerade den där också år 1563.

Ja, det fanns i kyrka i Rounala i slutet av 1500-talet. Gustav Vasa gav mäster Michael, nyutnämnd kyrkoherde i Neder-Torneå, i uppdrag att uppföra en kyrka i ”lappmarken” år 1559.

Stackars mäster Michael dog redan året därpå och kan knappast ha hunnit initiera någon kyrkobyggnad i närheten av Norra ishavet. Andreas Nicolai tog över ämbetet året därpå och hade därefter ansvar över Torne lappmark, först som kyrkoherde och därefter som prost, ända till slutet av 1500-talet.

Han måste på något sätt ha varit inblandad i uppförandet av kyrkan.
Enligt sägnen byggdes den av tre samiska bröder. Det har jag tagit fasta på i berättelsen. Kyrkan finns dock inte kvar idag.

Han är min morfars farmors mormors morfars farfars farfars farfar. Jag är född och uppvuxen tolv kilometer från gården i Öjebyn. Vår släkt har alltså varit bofast i trakten åtminstone sedan år 1460, i minst sexton generationer. Det är inte jag själv som har forskat fram detta. Jag fick reda på det i SVT:s program ”Vem tror du att du är?” som sändes hösten 2010.

Det är min morfar Sigurd jag har beskrivit, som alltså är Andreas Nicolais ättling. Morfar såg ut så. Jag tyckte mycket om honom, uppfattade honom som väldigt snäll. Han var den ende av mina farföräldrar som inte var blåögd, och det var hans ögon jag ärvde. Mina är också tvåfärgade.

Det finns de som antyder detta, bland andra författaren Alma Rhen i boken ”Norrlandssläkten Rhen”.

Ja. Flera historiska handlingar tyder på det. Han verkar också ha varit principfast och noga med att saker gick rätt till. Fyrkantig, nästan. Karaktärsdraget verkar dessutom ha förstärkts med åren.

Klarlagt är att Andreas Nicolai hade kontakt med Johan III ända fram till kungens död år 1592.

Mer om detta i nästa bok i serien: Brodermord