Fakta om birkarlarna
Birkarlarna var en maktelit som kontrollerade nordligaste Europa under hela medeltiden, från yngre järnåldern till Gustav Vasas sista år. Under flera hundra år har deras existens varit föremål för myter och propaganda. Men de senaste tio åren har bilden kring deras historia klarnat.
Docent Ingela Bergman och professor Lars-Erik Edlund har analyserat deras roll, liksom de finska forskarna Risto Nurmi, Jari-Matti Kuusela och Ville Hakamäki.
Svar nej. De var inte utskickade någonstans ifrån alls. De uppstod som ett lokalt fenomen, sprunget ur de nordiska förhållandena under yngre järnåldern. Samhällssystemet var sammanflätat med den samiska kulturen, inte importerat från någon jordbruksbygd, varken söderifrån eller österifrån.
Frågan är befogad. Nordlanden har traditionellt betraktats som ett område som koloniserades söderifrån, eller möjligen österifrån, och människorna som bodde där förtrycktes och underordnades.
Det är helt fel, skriver de finska forskarna i artikeln ”Swedenization of the North – the early medieval Swedish northern expansion and the emergence of the Birkarls”.
Människorna i norr trängdes inte undan av några mäktiga grupper utifrån.
Nordlanden hade, från järnåldern och framåt, ett välorganiserat samhälle med specialiserad handel och ekonomi. Det kretsade runt ett par centralorter, varav Gamla Kyrkbyn i Långnäs vid Piteälven (mitt emot Öjebyn) var en.
Nordlanden var rika på naturresurser: Skinn, lax, tjära, virke – alltsammans hårdvaluta längre söderut. Handeln var stor och internationell, och den kontrollerades av birkarlarna. De blev samhällets elit: satt som mellanhänder mellan samerna, folket i inlandet och sjöfararna som kom söderifrån för att köpa varorna.
På 1300-talet förhandlade svenska kronan fram en gemensam överenskommelse med birkarlarna, där de fick svenska kungens välsignelse att fortsätta som förut, mot en mycket modest summa skatt.
Det är fortfarande ett mysterium. En teori är att de kom från Birkala i Finland. En annan att det har med Birka i Mälaren att göra. En tredje att ordet syftar på ”birk” som ska betyda handel, eller möjligen bäver. Ryskans birka betyder karvstock, ett sorts kreditsystem. Ingen vet.
Enligt Ingela Bergman och Lars-Erik Edlund är detta en spridd myt som skapades av svenska kronan på 1600-talet som ren propaganda. Sanningen var antagligen den motsatta.
Birkarlarna fungerade som ombud. Varje birkarl hade ansvar för och kontakt med en grupp samer, och förmedlade på det sättet samernas varor till handlarna söderifrån. Deras kulturer skilde sig inte särskilt mycket åt, samiska kvinnor gifte sig med birkarlar. Det hade inte varit möjligt för birkarlarna att upprätthålla sådana kontakter med tvång och grymhet. Deras roll byggde på förtroende och ömsesidighet.
Vissa birkarlsläkter byggde onekligen upp stora förmögenheter, så något kanske det ligger i det där med girigheten…
Flera källor har i efterhand beskrivit dem som ”frälse” (dvs medeltidsadel), men det stämmer inte riktigt. Någon motsvarighet till birkarlarna fanns inte i det svenska samhällssystemet. Inget stånd eller grupp hade både total ekonomisk och administrativ kontroll i Sverige på samma sätt som birkarlarna. De var alltså inte fogdar, frälse eller borgare, utan allt på en gång.
I Sverige kunde vilken bonde som helst bli frälse om han höll kungen med häst och rustad ryttare. Det egentliga adlandet hade inte heller kommit igång på medeltiden, när birkarlarna verkade. Riddarhuset grundades år 1626, när birkarlarna redan var förbjuda med hot som dödsstraff. Dock var det ganska vanligt att birkarlarnas efterlevande adlades. Ett par av Andreas Nicolais barnbarn adlades exempelvis.
Flera källor har i efterhand beskrivit dem som ”frälse” (dvs medeltidsadel), men det stämmer inte riktigt. Någon motsvarighet till birkarlarna fanns inte i det svenska samhällssystemet. Inget stånd eller grupp hade både total ekonomisk och administrativ kontroll i Sverige på samma sätt som birkarlarna. De var alltså inte fogdar, frälse eller borgare, utan allt på en gång. I Sverige kunde vilken bonde som helst bli frälse om han höll kungen med häst och rustad ryttare.
Det egentliga adlandet hade inte heller kommit igång på medeltiden, när birkarlarna verkade. Riddarhuset grundades år 1626, när birkarlarna redan var förbjuda med hot som dödsstraff. Dock var det ganska vanligt att birkarlarnas efterlevande adlades. Ett par av Andreas Nicolais barnbarn adlades exempelvis.
Det här är riktigt intressant. Samtidigt som birkarlarna förbjöds vid sekelskiftet år 1600 så hade det uppstått ett annat maktvakuum i samhället: inom den nya, lutheranska kyrkan. Uppsala möte år 1593, där katolicismen formellt avskaffades och Sverige blev stenhårt lutheranskt, leddes av Nicolaus Olai Bothniensis, Andreas Nicolais brorson.
Bothniensis valdes senare till ärkebiskop. Det var ingen slump, enligt författaren Lars Stiernman. Han har framfört teorin att svenska kyrkan togs över av tre birkarlsfamiljer: Rhen Bothniensis från Piteå, Bure från Skellefteå och Grubb från Umeå. Dessa birkarlssläkter kom att tillsätta samtliga ärkebiskopar, via sina sönder och svärsöner, i flera hundra år. ”De få undantagen beror på regeringsingripanden och liknande,” skriver Lars Stiernman. Den sista ärkebiskopen från Bureätten, Uno von Troil, dog år 1803.
